Fast jag vet med hela mitt väsen att ensam INTE är stark. Och jag pratar med lätthet och självklarhet om det här med mina kunder. Om hur viktigt och klokt det är att be om hjälp.

Men även jag blir såklart också kidnappad av den där känslan som sätter igång tankarna automatiskt och får hjärnan att gå i spinn: – ”Kan Själv. Bra Qvinna reder sig själv, Själv är bästa dräng…. För tänk om nån tror att jag är lat? Eller inte kan? Eller ännu värre – inte orkar. Jag är allergisk mot folk som typ lojt bara säger… äh, orkar inte…. ”

Och mentala allergier, det är starka drivkrafter, de dyker dessutom upp i din hjärna helt reflexmässigt.

Men vad händer då, när jag låter bli att be om och ta emot hjälp? Jo, jag stressar upp mig mer, får svårt att prioritera, multitaskar och inget blir riktigt bra. Påbörjar oftast fler projekt samtidigt och till slut blir det bara duttande här och där i stället för slutförande. Sådant som jag egentligen tycker är kul att göra blir i stället en belastning. Jag får dåligt samvete och klankar ner på mig själv för att jag ”misslyckas”. Min inre dialog blir en energitjuv och humöret åker rakt ner i källaren. Blir passiv och ”checkar ut” från mig själv. Här kommer några typiska exempel på sånt jag ”glömmer” att be om hjälp med:

· Prioriteringar – ibland har jag svårt att tydligen se vad som är viktigast och mest bråttom.
· Bolla idéer, i stället för att tro att jag vet och kan bäst själv.
· Processplanering – vilka stegordning är smartast just nu?
· Rent handgriplig hjälp, tex med tunga lyft osv.
· Tankesnurr – när jag fastnat i en tanke som jag går omkring och tror på. Kanske inte alls är en sanning. Då behöver jag våga provtrycka den med någon annan. Ibland hjälper det också att säga det högt, men vem vill gå omkring och prata högt med sig själv?

Tricket för att sätta fart på mitt önskade beteende, alltså att be om hjälp, är att upptäcka och känna igen känslan som kidnappar mig och ”tvingar” mig till ett beteende och agerande som jag egentligen inte vill ha. Att fråga mig själv:
Hur känns det här jag håller på med just nu? Var känns det? Hur reagerar jag? Hur kan jag hjälpa mig själv att dra i handbromsen innan jag reagerar nästa gång? För att då kunna agera medvetet i stället?

Låter ju bra kanske du tänker, men hur gör man då? Som allt annat så behövs träning. När du vill ändra ett beteende är det klokt att börja med att förstå det bakomliggande behovet och drivkraften för ditt ohjälpsamma nuvarande beteende. Att hjälpa din hjärna att förstå och känna igen olika känslor och omskola den så att den förstår att det inte är ett hot. Eller en allergi som behöver bekämpas. Här kommer några enkla knep:

· Bestäm en tidpunkt för reflektion – en kvart räcker bra att börja med. Kanske i samband med resan till jobbet, eller en stund av lunchen? Eller innan sängdags?
· Lägg märke till vilken känsla du har i kroppen just nu. Var sitter den? Vad står den för? Hur känns känslan? Vad vill den att du ska göra? Kan du namnge den? Här är några exempel på känslo-ord då dina behov inte är tillgodosedda: Spänd, upprörd, generad, besviken, missmodig, ynklig, frustrerad. Om dina behov är tillgodosedda så kan känslorna till exempel beskrivas som: Pigg, glad, lättad, nöjd, engagerad, nyfiken, tacksam.
· Skriv ner dina reflektioner och svar. Om du inga svar får, notera även det.
· Efterhand kan du också lägga till andra känslor som du lagt märke till under dagen. Fundera på vilka behov du egentligen hade som inte blev tillgodosedda, alltså orsaken till att känslan dök upp.
· Upprepa den här träningen regelbundet, helst varje dag och ge det gärna tre veckor. (En väldigt kort tid i de flesta människors liv)
· Läs igenom dina svar och fundera på vad du synliggjort för dig själv.

Själv gör jag nu min läxa och tar mig en reflektionsstund allt som oftast. Och ger mig en varm och öm självkram för varje dag som går. Sonja